överraskad över ö

Här kommer det en uppdatering av det som jag inte lyckades skicka här om dagen, lyckats nästla mig in på en nät där jag kan använda min egen dator!
Apropå var jag befinner mig... Jag skulle nog inte kunna peka ut det på en karta. Igår när jag skulle flytta in så stod vi utanför lägenheten med all packning och så svarar inte killen som har lägenheten. Konstigt tänkte vi men men det hela avrundades med att han sa att vi skulle träffas halv elva istället vilket blev till på fredag eftersom han skulle åka till en annan stad. Sen visdade det sig att han nog ändrat sig och inte ville ha oss där. Så himla konstigt, så inatt spenderade jag natten hemma hos en av de andra Erasmustjejernas fadder. Han är nog för övrigt en spansk version av tönt men en snäll sådan om inte annat. Så här är jag nu, utan rum på hostel och utan rum i lägenhet, idag kommer således gå ut på att leta reda på någonstans att bo, igen =)
Jag håller er uppdaterade.

España Erasmus Entusiastisk

Jasså, då har nästan en hel vecka gott och här sitter jag i Leon på en söndag och försöker att sammanfatta alla de upplevelser, tankar och erfarenheter jag har fått de senaste dagarna. Vilket känns som en rätt så omöjlig uppgift. Det finns nog tre faser skulle man kunna säga. Den första fasen kan vi kalla den ”Spanska”.
Det var tisdag, onsdag och torsdag som jag spenderade med min Padrino och hennes polare. Jag åt frukost vid tolv på ett fik med ett gäng pratglada spanjorer (utan min Padrino), såg på spansk såpa (oherrejävlar), lyssnade på en kör som var rätt så inspirerad av kyrkomusik (ave Maria) gick ut och åt middag vd elva, drack några öl, kollade på en lägenhet… Notera noga att man skulle kunna sätta etiketten ”alla talar spanska” på denna episod. Engelskan är rätt så ickebefintlig vilket på sätt och vis är bra för mig. Så genom mycket kroppsspråk och den befintliga spanskan samt en klick engelska förflöt de dagarna riktigt fint. Nästa episod skulle man kunna namnge ”Det lilla raset”
Det lilla raset var en kort men intensiv period under den 4 timmars långa informationsföreläsning som man skulle kunna sätta etiketten ”alla talar spanska på dialekt och sjukt fort”. Jag förstod plösligt hur måste ha känts för Linnea när hon först kom till Malmö. För jag förstod inte så mycket alls faktiskt. Därav blev det ett mindre ras eftersom det verkade som om inte bara spanjorerna utan alla andra Erasmus utbytesstudenter pratade flytande spanska. Vilket slutligen leder oss till den sista och för tillfället avslutande delen i den här trilogin som vi kan kalla ” Entusiastisk”.
Bredvid mig under den informativa föreläsningen, för somliga och för andra total rotvälska, satt min första nya vän Charlotte från Antwerpen och utanför möttes vi upp av en madam vi namn Lena från Österrike. De pratar också spanska men mycket långsammare och när spanskan tar slut eller när fenomenet Emma-Lina-ser-ut-som-ett-frågetecken sker kan de fylla i med engelska.
Vi gick tillsammans på en guidad tur i Leon som lärde oss alla om vikten av att vänta, vänta och den Spanska tidsuppfattningen, minst 15 minuter efter den tid man säger.
Efter rundvandringen insåg vi att det var fredagskväll och att de således borde firas med en smula utgång, så de tappra tre gick ut för att finna lyckan, och fann öl! I vissa sammanhang och för vissa personer är dessa ord synonyma. Så var det nog i det här fallet och för de inblandande. Efter en trevlig kväll som avslutades måhända en smula för sent för att man skulle lyckas ta sig upp på lördagsmorgon klockan sju. Men lyckades med det gjorde de flesta och tacksamt insåg jag att det var människor i bussen som definitivt hade varit ute längre än oss. Vad är det man säger om skadeglädje nu igen?
V åkte således i en lätt slagen buss till Las Médulas som var ett stort område med rött berg där romarna utvunnit guld. Efter det begav vi oss till Ponferrada, en grannby till Leon, som vi glatt döpte om till ”den döda staden”, här åt vi en halvtaskig lunch serverad av en sur servitör som inte tog emot beställningar, inte serverade maten, och som ignorerade oss när vi ville betala. Att hämta menyn själv, gå in och beställa, vänta på maten och betala tog oss ungefär de 3 timmar som vi hade som fritid i Ponferrada. I för sig gjorde inte det så överdrivet mycket eftersom vi de tre sista minuterna fick möjlighet att köpa den godaste glassen jag ätit på mycket länge.
Avslutningsvis fick vi se och gå runt i en medeltida borg som kändes som en riktigt riddarborg och man förväntade sig nästan att en prinsessa skulle finnas i det översta tornet. Men där fanns bara jag...
Enligt spansk maner ankom vi till Leon vid halv tio och inte sju så efter en snabb shopping av sängkläder, jupp det behövdes, och en ännu snabbare sanering var det dags att trycka i sig några tapas och öl och living la vida loca.
Så efter en riktigt intressant vecka med mycket leverne så firade jag min söndag med att sova till halv två. Vilket var absurt skönt. I kväll vid elva, vilket är en rätt så suspekt tid, skall jag kolla på ett nytt rum i en lägenhet. Nu däremot skall jag ta och förflytta mig och min kroppshydda till en Cafeteria och dricka en kopp café con leche.