Per poststrukturalistiskt perspektiv

Det ryktas om att det är en avsaknad av kontinuerlighet på min blogg. Men den skall väl även var autentisk och helt ärligt kan väl alla som känner mig hyfsat skriva under på att jag kanske inte direkt är känd för att vara just kontinuerlig. Nå ja måste väl erkänna att andra saker har fått ta den värdefulla tid som bloggskrivandet egentligen skulle dediceras. Måste dock försvara mig med att nätet dock är ungefär lika kontinuerligt som jag.

Efter en kväll i geléhallonets tecken ( tack bror för ett användbart sätt att utrycka ett sinnestillstånd) begav jag mig i tisdag efter några öl och några Tinto de Verano (rödvin med limedryck) riktigt gott begav jag mig således hem i den ljumma Leonnatten. Insåg att jag trivs här, att livet stämmer med min rytm eller någon annan fin omskrivning om att jag gillar att kliva upp 11 på en tisdag utan att ha dåligt samvete, att en hög ljudnivå inte innebär att man dricker och att man dricker för att umgås inte för att supa. Jo i för sig ibland, läs under torsdagens äventyr.

När så onsdagens klockan 10 möte med koordinatorn närmade sig var jag inte förväntansfull eftersom jag insett att detta är en relativt bortkastad känsla här när jag till viss del på grund av vissa språkliga brister upplever mig som delvis ett litet barn. Men effektivare koordinator får man leta efter eftersom hon redan fixat min praktikplats här och meddelade glatt och snabbt att hon ordnat ett möte med rektorn på Colegio Publico ”La Palomera” vilket förkortas med C.P La Palomera. En förkortning som förmodligen skulle få majoriteten av sveriges barn och ungdomar att fnissa eftersom just denna förkortning står på varenda skola som inte är privatägd här i Spanien.

Så en smula bakis men en skorpa lycklig var jag äntligen på väg någonstans, mot ett hyfsat mål. På grund av de lätt smuliga omständigheterna beslutades det att de skorpiga skulle firas glatt på torsdagen. Dios mio! Nu förstår jag varför de börjar så sent. Kvällen blev lite som en Håkan Hellström sång med betoning på dåliga gatan fram. Först ramlade vi in på ett stycke tapasbar och sen vidare till ett torg där en massa riddare och en hel turnering med hästar samt hela balletten befanns sig. Vidare till fler tapasbarer för att mellanlanda på Divino, (stycke högstadiediskotek 1) där jag fick det stora nöjet att prova rom och cola för första gången, ramlar vidare till Dilliruim (högstadiedisko stycke 2) för att fortsätta i samma stil och dra till med en Whiskey och cola. Jajemän kvällen bara haglade av nya erfarenheter. Om det mot all förmodan var någon från Svealandet som såg mig denna kväll eller om detta är dokumenterat och kommer landa på någon hemsk Internetsida någon gång i framtiden vill jag bara dementerar och säga att ”Nej, det är inte jag som dansar och nej det är inte jag som dansar och nej…” eller så kan jag lika gärna bekänna för och säga att ”Ja för i helvete det är jag som dansar och jag gör det mycket och länge nu för tiden” utan att vara snorpackad.
Japp, den sista kommentaren var faktiskt essentiell.
Jag ber om ursäkt Mammsen och Pappsen ni får helt enkelt blunda för det ni läser.

När så småtimmarna började närma sig och sällskapet insåg att lyckas komma upp klockan sju när klockan är sex kan bli en smula komplicerat. Att dessutom hinna packa och sitta i en bil i 3 timmar efter denna blotta halvtimmes sömn kändes som oöverstigligt. För att inte nämna att vi utan att veta om det ramlat in i Leons festivaldagar (läs Gatufest,Storsjöyra, men med helt andra referensramar) Så gruppen enandes således med nästan majoritet, Slovensk katolsk tjej som enda undantag, att stanna hemma och slicka såren över helgen. Samt att måhända åstadkomma några nya.

Fredagen spenderades därav i Leon där en enorm medeltid och ekologisk marknad tyckes fylla varje liten vindlade gång. (Just det, mamma och pappa, nu kan ni läsa igen för nu är tösen kulturell) Gick gatorna upp och ner spanade på allt från infångade ugglor till plingade mössor och led, men bara en smula av skallebank. Efter att således varit en duktigt kicka bestämdes det av majoriteten att följande kväll skulle spenderas i ett lugnare tempo. Men tyvärr, mor och far, det är bara till att blunda igen. Eller så censurerar jag och säger att kvällen gick i tidigare nämnd kvälls tecken.

Lördagen var därför en smula mer avslagen än fredagen och jag samt Charlotte slöumgicks hela dagen. Sa kontinuerligt till varandra att det var tur att vi stannade hemma så att vi inte missat denna enda helg av fest i Leon (eller hur) Lade även till att det nog skulle dröja ett tag till innan vi gick ut så här igen. (eller hur) Tydligen är det nämligen en ny härlig festival(läs helgdag) redan nästa fredag som ingen i hela Spanien slipper undan. Vilket inte direkt kommer att hjälpa mig eftersom jag förmodligen kommer att befinna mig i Barcelona då.

Lyckades med konststycket att stanna hemma en lördagskväll mest beroende på en avsaknad av en Anna-Karin Gävert som vet var skåpet skall stå och inte räds för en tredagars. Och för att omhänderta de tidigare nämnda såren som bestod av trötthet och skallbank och några extra blåmärken. Lyssnade på en mycket fin hemkokt låtblandning och var nöjd med mitt val.

På söndagen började således mitt nya nyttiga liv, med att jag läste litteratur, var ute och sprang. En upplevelse i sig, hade lika gärna kunnat springa naken så mycket uppmärksamhet får man om man beger sig på en springtur på en söndag om man är 1.Tjej 2. närmare 180 3. inte så spansk 4. en smula ansträngd efter tidigare veckors ickespringning.
Gick till min favorit Heladeria/Conficteria vilket innebär Glass/konfektyr. Avsaknaden av glass är inte betydande för mig eftersom damen av is bakom kassan numera har börjat le mot mig. Lade mig för att somna och insåg att det skulle bli mycket tungt att kliva upp vid sju.
Och ja det var det. Sitter i mitt rum efter den första praktikdagen som blev högt över förväntan, kanske för att jag inte hade några. Insåg idag att skamvrån fortfarande existerar i Spanska skolan om jag nu skall generalisera utifrån en skola och att jag kommer att trivas där. På riktigt dvs. inte i skamvrån.
Nu skall jag, Rosie och Emelie förenas över en kopp te, vilket det här hushållet inte tycks kunna få nog av.